Snön öser ner, något som är ovanligt för västkusten. Jag hoppas innerligt att den kommer ligga kvar imorgon när barnen vaknar. De skulle bli överlyckliga då!
Vem minns inte de mornar i barndomen då man vaknade och allt var vitt. Man hann ju inte ens äta frukost, man ville genast ut i snön och härja.
På min barndoms gata byggde vi alltid snökojor. Alla fick vara med, stora som små. Våra mammor lät oss tända värmeljus som brasor. Vi åt bullar och drack varm choklad i kojan och ville aldrig gå in. Våra mammor tjatade på oss långt efter att mörkret fallit.
En gång stekte vi ägg i min stekpanna av aluminium som jag hade till min Brio spis, över värmeljusen, det tog tid.
Jag önskar att mina barn skall få lika underbara minnen av snön och vänner men klimathotet oroar. Jag hade ju faktiskt mer snö under mina jullov än vad barnen idag har. Jag har tom upplevt 30 gradig kyla här på västkusten. Undrar om mina barn får uppleva det! Låter som jag är lastgammal när jag skriver detta inlägg men jag har ju faktiskt precis fyllt 35!
Nä, nu är det dags att knyta sig, somna och hoppas att hela världen är vit imorgon när man vaknar!
2 comments:
Ja lite hann vi allt vara ute i snön innan det började regna...men fy vad trist att det ska regna bort så fort det har kommit...
Kramelikramar
Synd att det regnade bort så fort, jag älskar ju snön och är sååå glad att jag bor i den del av Sverige där vi iallafall har vinter på vintern.
Hoppas ni hann pyssla lite igår - hörde att det var på G.
Ha det bra *Kram*
Post a Comment