Vädret var ju strålande, så det var som gjort för premiärtur.
Maken tog ut mig på en rutt i närområdet, en tur på två timmar. Det var landsväg, grusväg, skog, stubbåker, backe upp och backe ner.
Efter ryggskott, grymt segdragna förkylningar och bara ett träningstillfälle i kroppen på åtta veckor så känner jag mig grymt nöjd med mig själv! Kan tillägga att jag var ganska slut när vi kom hem igen.
Spände mig ganska mycket vilket resulterade i kramp i både händer och ena vaden under turen, fast värst av allt är hjälmens spänne. Jag får ju kväljningskänslor av en polo som sitter åt, så då kan ni tänka er detta dilemma. Ulkade ett par gånger innan vi kom iväg........ryser:(
Hoppas att jag vänjer mig för det är verkligen vidrigt!
Nu sitter jag här på kvällskvisten och känner ömheten i ändalykten komma krypande, fast den vet jag att den går över;)
1 comment:
Ingen lugn start här inte, 2 timmars tur - jo, jag tackar! Förstår att det smärtade där bak! Om cykelhjälmars osnygghet krävs inga längre resonemang, men efter att ha sett min kompis hjälm efter att hon blev rammad (i låg hastighet) av en bil, vägrar jag att sätta mig på en cykel utan hjälm! Sabbad frissa känns knappast som ett problem när man inser hur hjärnan hade sett ut utan hjälm - bad hair day hade knappast varit det man oroat sig för mest efter en sådan krasch... Hade förmodligen inte kunnat oroa sig till följd av skadorna, om man ens överlevt. Hennes kraschade axel och övriga missprydande kroppsärr får hon naturligtvis leva med resten av livet, men knappast något hon funderar över, utan bara att hon lever och kan fortsätta vara mamma till sina 2 barn.
Ta hand om dig ute i naturen och på landsvägen! Go girl! Och du - du är inte fulare än någon av oss andra i hjälm!
Post a Comment